• Självskadebeteende

    Självdestruktivitet kan ta sig många uttryck. Alltifrån subtila beteenden, som att man inte tar hand om sig själv ordentligt, utsätter sig för risker eller för personer som i sin tur behandlar en illa, över missbruk och ätstörningar. Till den yttersta självskadehandlingen - att ta sitt eget liv. Någonstans där emellan hamnar det man oftast menar med självskadebeteenden, det vill säga att människor tillfogar sig själva fysiska skador. Kanske kommer de flesta att tänka på tonårstjejer när man talar om självskadebeteenden som självskärning, men inom psykiatrin vet man att också vuxna skadar sig.

    Det är fler kvinnor än män som ägnar sig åt självskadebeteenden, men den senaste forskningen talar för att det är vanligare än man har trott att också killar skadar sig.Med tanke på hur tabubelagt självskadande beteende är, så är det egentligen ingen som vet riktigt hur vanligt förekommande det är. Därför vet man inte heller om det har ökat eller minskat på senare tid. Vad man däremot vet är att sådana beteenden alltid har funnits, men att de gått under lite olika rubriker underhistorien. Till exempel har det historiskt varit vanligt med självspäkning och självstympning i religionens namn. 

    Självskadande beteenden kan vara primära, det vill säga det huvudsakliga problem som man behöver hjälp med, eller sekundära: Ett symtom bland flera.Exempelvis är det inte ovanligt att självskadebeteenden förekommer parallellt med andra självdestruktiva beteenden till exempel vid ätstörningar. Det är också ett vanligt symtom vid vissa personlighetsstörningar.

  • Varför skadar man sig själv?

    Den yttersta funktion skadandet fyller är att hantera övermäktiga känslor. Känslor som får beskrivas som ångest, men då snarast den typ av diffus känsla som kallas för fritt flytande ångest.Många självskadepatienter upplever att de outhärdliga känslor de plågas av lindras, eller blir mer uthärdliga då de ersätts av kroppslig, och kanske lite mer begriplig, smärta.

    Det finns olika förklaringar till varför vissa tillfogar sig själva skador. En sådan är att en person som tidigt och under lång tid blivit illa behandlad av andra inte heller kommer att behandla sig själv väl.Det kan också vara så paradoxalt att barnet som utsatts av sina föräldrar har kommit att koppla ihop den trygghet, som föräldrar alltid i någon mån står för, med smärtan.

    Självskadandet blir då ett bakvänt sätt att trösta sig själv genom att återvända till välkända upplevelser.En del självskadare beskriver också skadandet som ett sätt att straffa sig själva, eller rena sig själva, vilket är just hur religiösa fanatiker genom tiderna har förklarat sin självspäkning.

    När självskadebeteendena blivit ett vanemässigt sätt att hantera ångest på, brukar det uppstå ett beroende,fullt jämförbart med narkotika- eller alkoholmissbruk. Den snabba ångestlindring självskadandet ger blir svår att stå emot.